SannaVictoriaDamberg

6 månader i staterna

Godkväll, idag är det en speciell dag! Idag har jag varit här på andra sidan Atlanten i 6 månader, halva tiden har redan gått?!

Denna dag firades först på kurs i Harlem igen med babbel kvarnen i klassen. Men seriöst...  "min värdfamilj, min kompis, mitt hemland" osv. Jag bryr mig inte om vad de gör och säger. SUCK! Sedan åkte jag och Sandra och mötte Madde på en matmarknad, som gjorde mig besviken så vi gick därifrån ganska direkt och åt på en indisk resturang. Men denna resturang var dålig den med, jag blev besviken på min Tikka Masala då den inte smakade som det ska, personalen var segare än segast, de inkluderade dricks i notan och ville ha 20% men det kunde de ju fet glömma. Men vad ska man göra? Så jag la fram så mycket pengar jag behövde betala för mig men fick inte mina 10 öre i växel tillbaka, jag ville ju inte ge något extra för den dåliga service vi fick. Men det löste sig då Madde och  Sandra inte gav några dricks utan vi delade på de 5 dollar som jag hade betalt utan att egentligen veta vad jag betalade för då de lagt till dricksen på kvittot.

Men nu till lite mer intressant! 

REDAN 6 MÅNADER!

Detta betyder att jag är hemma igen om lite mer än 6 månader då jag ska resa innan jag kommer hem, lika bra att passa på när mitt visum räcker 1 månad efter att mitt år som au pair är klart. Så jag tänkte berätta lite om hur det är och även länka till ett super bra inlägg som Sandra skrev på  sin blogg, sanningen hur det är att vara au pair. Men självklart är det olika i olika familjer och hur du som au pair är och hur allt fungerar i din familj. Så i denna text utgår jag från mina egna erfarenheter och vänners erfarenheter då vi pratar mycket om hur olika det kan vara.

Det är inte så enkelt som man tror från början. Man kommer inte kunna spara så mycket pengar som man tror innan man åker hit.

För det första tänkte jag, herregud 200 dollar i veckan, det är nästan 2000, det är ändå bra eftersom jag får mat, rum och bil  + bensin. Det är nästan 6000 i månaden, då kan jag spara ca 5000 i månaden då jag inte kommer göra så mycket på helgerna som kommer kosta pengar. DET TRODDE JAG DET.. Jag har tur om jag kan spara 100 dollar i veckan, men det är sällan. Maten här är grymt dyr och om jag har en helt ledig helg blir det oftast utemat 3 middagar och 2 luncher. En måltid går alltid på runt 25 dollar eftersom maten är mycket dyrare här än hemma. Vill man sedan gå på bio kostar det självklart med och nu när jag åker in till NYC för kurs kostar buss och tunnelbanan. Ibland behöver man köpa något klädesplagg man saknar eller liknande, en kompis fyller år eller avgift för gymmet. Ska jag kunna spara mycket pengar måste jag istället välja bort att umgås och göra trevliga saker med mina vänner, vilket betyder att detta år blir hur tråkigt som helst och jag är ju här för att ha roligt, så NEJ det gör man helt enkelt inte.

För det andra är livet som au pair ganska svårt ibland. Barnuppfostran här är helt olika, det är sällan barnen behöver göra något själv (detta är generellt för alla familjer jag hört om) utan de kan släppa sina saker överallt och tror sedan att jag som au pair ska plocka upp det efter dom, ber man dem göra det själv kan de bli sur eller säga emot. Så otroligt bortskämda är alla ungar här borta, det gäller inte saker utan beteende. Ofta kan de skrika, säga emot eller gråta lite så får de som de vill även fast de fått ett nej innan eller fått en uppgift. Många barn/ungdomar har haft au pair / barnpassare länge och har aldrig diskat, tvättat kläder, vikt kläder, städat sina rum, plockat bort efter sig på middagsbordet, lagat mat eller hjälpa till i köket oavsett vad, så när de får order att hjälpa till, får man höra "det är ditt jobb varför ska jag?".  De  har aldrigt  behövt och blir liksoms tälld mot väggen när de sedan får krav, det blir så ovant och konstigt. Så på detta sätt anser jag att barn/ungdomar här är bortskämda på en helt annan nivå än Sverige där ofta "bortskämd" betyder att få saker/ pengar. Men det är liksom så det fungerar här borta och ibland blir man frustrerad hur föräldrarna kan tänka ibland. SJÄLVKART ÄR DETTA OLIKA MELLAN FAMILJER MEN DETTA ÄR MIN UPPFATTNING GENERELLT!

För det tredje trodde jag inte au pair jobbet var så ansträngande som det är,  det är inte alltid helt lätt. Jag trodde det skulle bli rätt enkelt då jag har äldre barn och de kan hjälpa till osv. Det de hjälper till med är att hitta runt överallt i början när jag hade noll koll, vilket var skönt. Men resten är mitt anvar, se till att de vaknar och äter frukost, att de har allt med till skolan, att de har lunch med sig, alla tider för skola och aktiviteter, hämta och köra, laga middag, se till att läxorna blir gjorda, städa, tvätta och bädda och samtidigt underhålla/ aktivera dem när de behöver det. Komma ihåg vad de behöver till olika aktiviteter och se till att allt är med där emellan. Jag börjar 6:50 och jobbar fram till ca 9, då har jag sett till att barnen är uppe och kommit till skolan, bäddat och städat lite på deras rum och sett till att resten av huset ser okej ut. Därefter är jag ledig (beroende på om det är tvätt eller städ som ska göras) fram till ca 14:15 då jag ska förbereda mig inför att hämta E på skolan och kanske köra till aktivitet direkt och då kanske jag måsta ha med ombyte och mellis. De dagar jag tvättar och städar har jag mindre ledig tid mitt på dagen. Det är krävande, att få till tiden, få tid till min egna lunch och hinna med allt som ska göras och komma ihåg allt som gäller för olika dagar, det är mitt ansvar.

För det sista, jag trivs verkligen i denna familj, inget snack om saken. Det är klart att vissa dagar / veckor är mer krävande än andra och att jag märkt att vi tänker olika inom vissa områden.  Men jag är inte här för att lägga mig i hur de gör utan det är klart att jag får tycka ibland för mig själv, då vi är uppfostrade olika. Samtidigt som jag trivs här kan det vara svårt att känna sig som en i familjen för det är jag ju inte, det beror på hur situationen är, ibland mer och ibland mindre där med. Men familjen är underbar och försöker verkligen vilket gör det lättare och jag är så tacksam att jag hamnade i denna familj. Jag har som tur inte haft större problem med att gå och plocka i kylen eller i skafferiet, vilket jag vet många tycker är jobbigt då man inte vet vad man får ta eller äta. Sedan trodde jag att jag skulle göra mer saker på helgerna med familjen, men som Sandra skriver på sin blogg "Nu när jag väl är här värderar jag min egentid mer än någonsin". Det är så sant! Sedan är det lite som att vara yngre igen,  fråga om helgens planer, om man får köra hit och dit, åka någonstans osv. Ett exempel är att jag endast får köra inom denna "kommun" vi bor i och inte på vissa större vägar då jag aldrig kör där när det gäller barnen så därför behöver jag köra där annars heller. Det gör att man ibland blir begränsad och måste tänka om, om man tänkt åka någonstans och måste fråga innan man åker till ett nytt ställe om det är okej, detta kan även bero på att en tidigare au pair var i en olycka med bilen 3 gånger och det har satt sina spår hos värdfamiljen, lite rädlsa och därför vill veta vart man är ifall något händer, så det kan jag förstå till 100%. Så man blir inte lika bekväm här som hemma med sin familj som man levt med hela livet, tex skulle jag inte gå i underkläder från dusch till sovrum utan att det skulle kännas super konstigt (när någon är hemma) eller alltid fråga om lov för nya äventyr om jag ska köra bil osv. Hemma levde jag mitt liv, jag är vuxen och frågar aldrig om jag får köra hit och dit, jag gör det jag vill och berättar vart jag är här ifall det är intressant eller längre bort / stannar där längre än planerat. 

Livet blir så annorlunda, man får anpassa sig till en helt ny familj med nya regler och tankar. Men det är en del av detta äventyr såklart, sedan är det upp till var och en att gilla det, acceptera eller bara tycka allt är skit. Det blir var man gör det till helt enkelt!

Det intressanta är också hur mina förväntningar innan har blivit verklighet och hur de ändrats, nästan inget är som jag trodde. Vissa saker sämre och vissa bättre! Men det är en del av detta äventyr och det är fantastiskt!

LÄNK TILL SANDRAS INLÄGG HÄR

Ett längre inlägg, men 6 månader, det är lång tid och jag har lärt mig så mycket. Det kanske kan låta negativt här över men det är det inte, man får mer positivt ur detta äventyr än negativt och jag kommer ALDRIG ångra att jag åkte, kommer ALDRIG ångra min värdfamilj heller.

Som avslut bjuder jag på lite bilder från detta halvår i staterna. Första bilden är den första bilden på mig och Madde under utbildningsveckan, de allra första dagarna i USA, för 6 månader sedan helt enkelt.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas